Alla kanske inte är det, men jag tror att de flesta har en släng av det. Svartsjuka. Just nu tror jag att det är mer en någonsin större att vara svartsjuk, just med alla bloggar, twitter, msn och facebook. Jag kan själv erkänna att jag är svartsjuk, ibland mer och ibland mindre och det är verkligen inte roligt. Det är en pers och det tar fruktansvärt på psyket.

Men varför är man svartsjuk? Det finns miljoner anledningar, men i mitt fall beror det på dåligt självförtroende och förhållanden där den andre har vart otrogen. I ett av min fall träffade min dåvarnade en tjej på nätet, chattade, smsade och åkte to.m de 60 milen för att träffa henne och sa till mig att han skulle till sin syster och detta var bara en av gångerna.
Inte konstigt att man känner en liten press med alla nya internetsidor som dyker upp, man har ju noll koll. Men hur mycket koll ska man ha egentligen? Är det bättre att vara ovetande eller är det bättre att luska fram?

Eller ska man bara strunta i allt och känna att jag är bra, jag är jag och passar det inte så skit i det.

Det måste väl vara den andra som på något sätt kräver en uppmärksamhet, bekräftelse, nyfikenhet osv. Men varför gör man det när man har ett förhållande? Som är bra, mysigt och kärleksfullt, vad är det som saknas hos den andra? Dessa frågor får man nog aldrig svar på.

Även om det är oskyldiga flirtar på nätet, gör man så? Är det verkligen ok? Jag läste i sensaste numret av Cosmopolitan om just otrohet, där läsarna hade svarat, tex på frågan om man addar sitt ex på FB så är man otrogen och 2% hade svarat ja, men det är såklart man inte är, man har ju inte gjort något, men sen tyckte 74 % att det var ok att killen/tjejen blir lite förälskad i någon annan utan att göra något, visst man är inte otrogen, men kanske i tankarna och självklart vill man inte vara tillsammans med någon som har känslor för någon annan i smyg.

Detta med svartsjuka är verkligen inte roligt, och jag förstår alla som är det, och de som inte alls är svartsjuka, inte det minsta, är det också bra?