Jag förstår mig inte på personer ibland. Jag gör verkligen inte det. Ja, jag pratar om kategorin KARLAR..... Jag förstår mig verkligen inte på dom. Är jag ensam?
Ena dagen är allt så bra, man kan prata i telefon i timmar, skicka massa gulliga fina sms mm. Man pratar om allt och man öppnar upp sig. Allt känns bara så bra. Det pratar om hur fin man är, hur underbar och snäll man är, att detta kommer nog bli jättebra, jag vill ha dig här osv.
Men sen: INGENTING.

De säger att de är sååå ärliga och att om det skulle vara något så säger dom det direkt. MY ASS! Då slutar man bara att höra av sig, eller visar inga känslor alls. Tänk vad lätt det måste vara att bara skita i allt. Strunta i att man sårar en annan människa, bara kunna gå vidare med sitt. Det är kanske så man ska göra?

Träffa någon lite då och då, vara gullig och sen bara: Nej, nu skiter jag i detta, så gör man ingenting mer.
Nu är inte jag en sådan som skulle kunna göra något sådant, skulle aldrig kunna falla mig in att såra eller göra någon besviken.
Vad är det som är så svårt? Att säga: Nej du, det här kändes inte som jag hade hoppats på, eller just nu vill jag bara vara själv men vi kan vara kompisar och se vart det leder, eller bara vara ÄRLIG som nu de säger att dom alltid är.
Bara då ringa eller smsa att: Nej, tyvärr är du inte min typ, eller du var inte som jag hade väntat mig. Oki, det sårar också, men på ett annat sätt, så har man fått ett ärligt svar och man vet vad som är fel, en att bara sitta och vänta och vänta och ingentng händer.

När man har gått i flera veckor, vart glad för massa fina sms, msn samtal osv, så känner man sig snygg, fin och bra. JA, det är klart att självförtroendet blir på topp. Man får ett leende varje gång mobilen piper tilloch det står ett visst namn där.

Men sen då, jag är tyvärr en sådan människa som tar åt mig personligen, vilket jag vet att jag inte ska göra, för jag vet att jag är bra, FÖR bra för vissa, men ändå tar jag alltid åt mig, ingenting sitter bra, jag känner mig ful och nere och det är klart att det visas utåt, att man inte är nöjd osv.

Tänk att man kan må såhär ibland bara av en anledning: Karlar!  
Och man kan ju aldrig bli bättre om man inte vet vad felet är. Jag säger absolut inte att man ska klanka ner på varandra, men en liten ärlig sak kan man väl ändå säga???

Kan man inte bara vara ärlig och tala om vad man tycker och tänker? Man behöver inte göra det på ett elakt sätt!

Förlåt för ett bittert inlägg, men jag var bara tvungen.......